Titandiborid kan framställas med en mängd olika metoder, inklusive men inte begränsat till direkt syntes, termisk bormetod, smält elektrolys, assisterad nedsänkningsmetallmetod, koltermisk metod, självförökande högtemperatursyntes (SHS), ångavsättningsmetod och sol -gelmetoden. Den specifika inledningen är följande: 12
Direktsyntesmetod: titanpulver och högrent borpulver kombineras direkt vid hög temperatur för att bilda titandiborid. Denna metod är dyr och används vanligtvis endast i laboratorier.
Borotermisk metod: titanoxid och borpulver reageras vid en högre temperatur för att bilda titandiborid. Denna metod har en lägre reaktionstemperatur, men kraven på råmaterialens renhet och förhållande är högre.
Smältelektrolysmetod: titanoxid reageras med alkalimetallborater (eller alkaliska jordartsmetaller) och fluorider under förhållanden med smält elektrolys för att bilda titandiborid.
Karbotermisk metod: Genom att använda koltermisk reduktionsmetod används kol som ett reduktionsmedel för att reagera med titanoxid vid hög temperatur för att bilda titandiborid. Detta är en metod som används flitigt i industriell produktion.
Självförökande högtemperatursyntes (SHS): Denna metod använder magnesiumpulver som ett reduktionsmedel, initierar reaktionen genom en tändare och använder värmen som frigörs av reaktionen för att slutföra syntesen. Den titandiborid som framställs med denna metod har liten och enhetlig partikelstorlek, men det finns tekniska svårigheter.
Ångdeponeringsmetod och sol-gel-metod: Dessa två metoder använder gasfas respektive soltillstånd som starttillstånd för att framställa titandiborid genom kemiska reaktioner och gelningsprocesser. Dessa två metoder är i allmänhet lämpliga för beredning i laboratorieskala.
Dessa metoder har sina egna fördelar och nackdelar. Vilken metod man ska välja beror på den erforderliga produktens renhet, produktionskostnad och specifika krav på produktpartikelstorlek och morfologi.